Om jag känner stress över något, så är det just den saken jag INTE ska göra

Jag har byggt upp en gedigen att göra lista för mig själv här hemma - den stressar mig. Listan stressar mig och alla saker som står där. Merparten av sakerna har jag egentligen ingen lust att ta tag i. Bör jag göra det då? Bara för att något hamnar på listan, oavsett om det är den på papper eller den i huvudet, är det viktigt då?

Jag måste prioritera och stryka det som inte är så viktigt. Bara för att någon skriker, oavsett om det är min femåring hemma eller kollegan på jobbet, så är det ingenting som säger om just den saken är den mest prioriterade. För varken kollegan eller femåringen vet bäst, de har inte hela bilden och varken kan eller bör styra vad som ligger i topp på listan. Men vet jag det egentligen själv?

Jag gillar mina gurkplantor, men om jag känner ett sting av stress varje gång jag ser dem, för att de behöver en större kruka, ska jag förmodligen inte ens ha dem. De ska ge mig glädje men triggar istället stress i mig varje gång jag ser den.

Att börja beta av punkter på listan i tron att stressen ska avta fungerar inte för mig. Stressen kommer inifrån och så länge den finns där, på insidan, så är jag vilsen. Jag försöker lösa och checka av men lugnet infinner sig inte. Röran sitter på insidan och jag går på en promenad. En lång en. Jag kommer hem och mår bra. Hjärnan har skruvat ner tempot, ångesten lämnade jag längst ut på udden, på gräsmattan där Kanadagässen kan bajsa på den. För det är där den hör hemma. Inte hos mig.

Listan känns inte så viktig längre och gurkplantans rötter sticker upp ovanför jordytan. Men jag spenderar ändå dagen i solen, med mina barn. För vad gör det om 100 år? Gurkplantan kommer sedan länge vara död eller möjligtvis uppäten. Men minnet av den fina dagen, i solen, med mina barn kommer att finnas kvar.

Tro

Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

Så sjöng Marie och det är så klokt. Vi måste ha tro i tider som dessa, vi måste tro att morgondagen nalkas här i lugn och ro. Vi måste försöka ha tilltro till att det ordnar sig, att det på ett eller annat sätt blir bra.

Jag vill tro att vi lär oss något av detta, att vi förstår och respekterar vikten av gemenskap i samhället. Att var och en inte är ensam utan att vi finns där för varandra.

Jag hoppas att en kris som denna kan leda till en reform av vår sjukvård. Att de som sliter där ska få ett rimligt arbetsklimat och att människan ännu en gång ska få hamna i centrum av sjukvården.

Trotts allt som stormar i världen känner jag en hel massa kärlek. Min familj och jag har suttit i karantän i två veckor. Tillsammans bara vi, och på nåt vis har vi kommit in i ett lugnare tempo. En lagom och skön lunk. 

Kanske kan det vara vinningen i vår snabbt snurrande vardag. Kanske kan detta vara en time out som vissa behöver. En tid för reflektion över vad som är viktigt i livet för att vi ska våga sätta vår hälsa och vårt välmående i centrum.

Rädsla

Det är märkligt hur snabbt rädslan kan få greppar om oss. Under lång tid var jag inte rädd för den här pandemin, inte rädd alls. Jag var strikt troende av att rädslan och stressen kring sjukdomen kommer skapa mer problem än själva sjukdomen. Jag kan nog säga att jag hade rätt.

För jag blev sjuk... Och jag blev rädd. Med de skrämmande rapporterna om att sjukvården går på knäna, att respiratorer måste prioriteras (nyheter från Italien primärt) och så kom den där torrhostan smygande, tillsammans med febern och sjukdomskänslan. Som ett brev på posten blev andningen tyngre. 

Då. Blev. Jag. Rädd. 

Alla tanka kom på en gång, vad händer om jag behöver vård? Vad händer med mina barn om jag blir sjuk? Paniktankarna hoppade över ungefär 73 steg på vägen och gick pang på den där stora rädslan. Att jag skulle dö och lämna mina barn. Jag har jobbat i så många år med att släppa taget om just den. Den där stora rädslan. Rädslan med stort R.

Jag har faktiskt kommit till bukt med den under de senaste åren, så jag insåg att den faktiskt inte lyckades greppa mig riktigt sådär brutalt som den gjorde förr. Ångesten som rullade in, känslan av att en hink med kallvatten rann över mig för att sedan stoppa in en kall och isig hand och greppa tag om mitt hjärta. Den känslan uteblev. Förmodligen tack vare medicinering mot ångest, som jag fortfarande äter,tack och lov för den!

Tack vare mitt idoga jobb mot min rädsla så rullade den faktiskt förbi. Andningen blev inte värre än just så, något mer ansträngt än vanligt. Så jag vaknar dag två, fortfarande sjuk men med styrka och drivkraft om att jobba vidare mot mina rädslor för det första. Men för det andra att jag ju vill hjälpa till (så fort jag är frisk och symptomfri såklart). Drivkraft och positivt engagemang är en större vinning än panik och hamstring.

Solidaritet

Är det något man verkligen verkligen verkligen ska göra i karantän så är det att lyssna på denna underbara poddserie om Astrid Lindgren. Vilken underbar människa! Hennes solidaritet som hon alltid visade och det faktum att hon alltid tog ställning för de svaga och utsatta. Snacka om viktigt budskap i dessa tider. In och lyssna!

Fler saker att göra i karantän

Vi sitter fortfarande kvar i karantän och med tanke på att en efter en blir sjuk i familjen lär vi bli kvar här. Men jag bidrar gärna med saker att roa sig med 

Spela tennis

De mer friska i familjen kan gå ut på gården och spela Tennis. 

Med strikta direktiv om att inte gå nära någon annan där ute på gården. 

Bygga en koja

Med soffkuddarnas frånvaro från soffan så blev soffan dock lite mer 

obekväm att ligga i, men vad gör man inte för de små.

Skapa olika pappersdekorationer

Dessa kan sedan piffa upp den i övrigt ganska grå modern.

Spela spel

Familje TP funkar riktigt bra för både stora och små. 

Saker att göra i karantän

Från Italien strömmar det filmer om hur Italienarna enas i sin karantän, sjunger, dansar och spelar musik från balkongerna. Det är underbart att följa tycker jag och vill inte vara sämre. Här kommer några tips för saker man kan roa sig med.

Spela patiens

Leka garderob eller Siri 

Det är en fiffi liten lek som vi brukar leka då det är dags att rensa kläder ur barnens garderober. De har en yngre vän som brukar få ärva kläder och leken heter därmed "garderob eller Siri" ska plagget in i garderoben eller hem till Siri? Nu har Siri fått en lillebror så han är ju självklart även delaktig i mottagandet. I samma vända tvätta och skänka bort urvuxna och utslitna vinterkläder

Stirra på mina små odlingar

Studera de fröer som jag satte innan jag blev sjuk, som att jag med rent stirr skulle kunna få dem att växa snabbare

Laga en god middag 

Fördelen med just denna måltid är att den kan förberedas den tiden på dagen som jag fortfarande har ork och sedan ställas in i ugnen senare på eftermiddagen då orken och lusten att laga god mat tryter. 

Öva på de 20 första decimalerna av PI och rabbla när man tvättar händerna för att uppnå minst 20 sekunder av handtvätt

Skriv en bok

Starta en lokal facebookgrupp som förenar de i behov av hjälp med de som behöver hjälp i dessa tider

Titta på youtube på folk som målar i filmjölk

Blogga

Ta en telefonfri dag

Gör en hostile takeover av min mans skrivbord så att han får ändan ur och beställer ett till som vi har pratat om i 100 år (eller en vecka eller två, men tålamod är inte min starka sida)

Shop must stop

Under veckan i fjällen så talar det fina understället till mig, dess färger är vackra, mönstret är underbart och tyget är sådär mjukt och varmt. Priset ligger något i överkant vilket får mig att backa och får mig att reflektera om det är något som jag verkligen behöver. Under ett par dagar resonerar jag med mig själv.

Hur ofta skulle jag använda det?
Skulle jag kunna ha det i min vanliga garderob?
Har det några fördelar gentemot den underställströjan som jag redan hade på mig?

Sällan, nej och nej blev svaren direkt. Ändå kan jag inte släppa tanken på understället, det är något i mönstret och förmodligen känslan som jag tror att jag ska få av att ha det på mig. Min egentliga grundtanke är att kunna njuta av vackra saker utan att känna behovet av att köpa eller äga. Jag vet ju även att den känslan som man kan få av en ny sak snabbt går över. 

Jag inser att jag inte gillar känslan av att tråna efter saker som jag inte har något behov av. När kvällen kommer impulsbeställer jag istället helt andra saker från en butik på nätet, saker som kan vara bra att ha. Men som vi i ärlighetens namn inte behöver. Mitt beteende irriterar mig. Jag vill inte drivas av spontana impulsköp. Jag vill inte köpa saker jag inte behöver och jag vill inte konsumera enbart baserat på känsla. 

Jag behöver ta en paus ett tag, för att bryta osunda beteenden brukar jag behöva bryta dem helt en period. Köpstopp får bli lösningen och en period fri från konsumtion. 

Men jag kan tyvärr inte vara helt utan att konsumera så några ramar får jag dra upp.
Mat, såklart...
Kläder till barnen om det verkligen är urvuxet, trasigt eller säsong och behov ändrats så radikalt så att något nytt måste köpas. 
Presenter till födelsedagar, namnsdag. Men inget inget överdåd och bäst att diskutera det hela med mannen först. 

Hjärnan på högvarv

Det flimrar framför ögonen, som att filmen i hjärnan spelas upp i extra snabbt tempo. Allt snurrar förbi, känslor, oförrätter, misstag, måsten, obehag. Det är som en projektor som dragits upp på extra hög fart. Jag blir inte trevlig då, varken mot mig själv eller andra. Jag vill inte befinna mig i min egen kropp och jag skulle inte gärna vilja vara omkring mig. Mina stressnivåer är höga, jag far runt och försöker få ordning i denna film som snurrar allt för fort. Inbillar mig att om jag får saker gjorda, om jag kan bocka av saker på att göra listan så kommer tankarna och känslorna att lägga sig, att ett lugn kommer infinna sig. 

Så är inte fallet... 

För att hjärnan ska lämna den stimmiga centralstationen och ta sig över på den andra hjärnhalvan måste mönstren brytas. Jag kan se mina hjärnhalvor framför mig, den ena som stimmar och snurrar och den andra där det finns ro och frid. Jag kan nästan känna känslan av att den ena sidan motsvarar en processor som jobbar på högvarv.

Jag måste bryta sinnestillståndet. Genom en promenad eller meditation. När fötterna slår i marken, steg, efter steg, efter steg så går filmen långsammare för varje steg jag tar. Något händer, det är som att processorn får hjälp att dra ner på tempot och jag lämnar det röriga och kliver in på den lugna fridfulla platsen. Platsen där det finns perspektiv och tid till eftertanke, där trivs jag och där vill jag stanna kvar. 

Keep it green

Cicero sa: Har du en trädgård och ett, bibliotek saknar du ingenting.

Böcker har jag så det räcker och blir över, orken att läsa har jag (det tar man inte för givet efter att ha varit utbränd). En trädgård skulle vara fint dock. Jag tvivlar på att orken finns för att vårda den i nuläget så tills dess håller jag till godo med min lilla vinterodling på balkongen. Eftersom vintern verkar utebli i år så kanske det kan vara läge att börja planera för vårsådden redan nu.

Det finns något vårdande i att gräva i jord och att pyssla om små plantor. Jag går helt upp i stunden när jag gräver i jorden, sår frön, vandrar runt hemma och känner på jorden, plockar bort blad. Det är vilsamt för själen, tankarna flyttas från min egen snurriga hjärna till de vackra, livgivande små plantorna. 

Jag borde...

Det är fredag morgon, flickan och jag är lediga. Hon lägger pärlplattor och jag tänker på alla måsten. 

Duscha, tvätta håret, se till att flickan tar ett bad, vattna blommor, sopa köksgolvet, tvätta lakan... Rensa kylskåpet, köksskåp och fundera över vad vi ska äta till middag... Och lunch...

Men jag orkar inte, jag är dränerad. Hjärnan är som ett iphonebatteri i strömsparläge. Den senaste tiden har jag gjort alla fel. Tagit på mig för mycket ansvar, tagit ansvar för saker som andra borde ta ansvar för, låtit pressen hänga över mig, att lösa uppdrag som är omöjliga att lösa. På något magiskt vis har jag nu löst det.

Tunneln jag gick i var mörk och vikterna vägde tungt på mina axlar. Väl ute på andra sidan kan jag se med klara ögon på hur det faktiskt varit. Med god hjälp av en vän som sa åt mig att lägga ansvaret där ansvaret hör hemma. Hennes ord lyfte av vikterna från mina axlar och jag lyckades ta mig ut på andra sidan. Det är tyvärr en dyrköpt läxa. För det kostar på att ta för mycket av sina resurser. Det tömde mig helt och hållet.

Så jag sitter kvar i fåtöljen och övertygar flickan om att jag självklart ska resa mig och stryka hennes pärlplatta. När som helst nu. Jag ska bara sitta här en liten stund till.

Lappat och lagat

"Mamma, det är hål i magen" sa barnet en dag när jag kom hem från jobbet. Lyckligtvis bara i favoritklänningen och inte i barnets mage. 

"Kan du laga den mamma?" 

Jag tycker om att sy så jag lagar gärna våra kläder. Jag har en önskan och en förhoppning om att mina barn ska lära sig att vi tar hand om våra saker. Så som man gjorde förr, innan kulturen blev slit och släng. Mormor brukade laga sockor och lappa knän. Vi kan inte förbruka fler resurser än de vi har så därför syr jag med glädje ihop hålet i magen.

Efter att jag läst ut den skrämmande boken Modeslavar: den globala jakten på billigare kläder så har jag en helt ny respekt för kläder. Bakom varje plagg och sak finns det hårt arbetande människor. Jag vill visa respekt för dem som sydde barnets fina klänning och för naturen som bistod med sina resurser. 

En extra bonus i det hela är givetvis barnet som lyckligt kan använda sin favoritklänning ett litet tag till. 

Skärmtid

Saker som inte skapar enkelhet i livet är skärmar av alla dess slag; TV, smartphones, tabletts och TV-spel. De gör en hel del bra saker också, vi har gemensam inköpslista, kalender, jag kan fotografera mina barn typ när helst de gör något roligt och värt att dokumentera. Jag kan kommunicera med släkt och vänner som finns utspridda över hela världen

Men sen kommer baksidan med skärmanvändandet, det som är helt baserat på min erfarenhet. Desto mer de använder dem, desto mer vill de ha dem. Ju mer spel de kör ju oftare vill de köra. Däremellan intas ett aktivt tjat om att få titta på tv, spela TV-spel etc. När jag inte vet på förhand vad mitt svar är för huruvida de får spela så blir det en osäkerhet och en otydlighet, jag måste fundera och ta ställning i varje stund. Märker barnen att jag är lite osäker eskalerar tjatet "det kanske går att vända ett nej till ett ja".

Och jag blir trött... Jag blir så fasligt trött av tjat och ett konstant ställningstagande.

Jag har hört argument som "men det är ju hemskt att det ska vara så snäva riktlinjer, borde inte barnen få ha tillgång till detta på samma sätt som oss vuxna". Ja och nej, barns hjärnor är inte färdigutvecklade och därför är det vårat ansvar att sätta ramar och rutiner, det gäller allt från sovtid, matvanor till användande av skärmar.

Därför satte vi vuxna oss ned och pratade om vad vi tycker ska gälla för vår familj. Det finns några spel som är lärorika, men som fortfarande är uppbyggda utifrån "hooken" viljan att gå vidare och "levla upp", samtidigt som det skapar en grundläggande kunskap i att exempelvis spela piano. De spelen har den senaste tiden hamnat i en gråzon hos oss och därmed har användandet av skärmar ökat. Vi enades om hur mycket de får använda respektive skärm och när. Med tydliga ramarna så är det enklare för oss. Barnen vet vad som gäller och vi behöver inte ta ställning lika ofta.