Om jag känner stress över något, så är det just den saken jag INTE ska göra

Jag har byggt upp en gedigen att göra lista för mig själv här hemma - den stressar mig. Listan stressar mig och alla saker som står där. Merparten av sakerna har jag egentligen ingen lust att ta tag i. Bör jag göra det då? Bara för att något hamnar på listan, oavsett om det är den på papper eller den i huvudet, är det viktigt då?

Jag måste prioritera och stryka det som inte är så viktigt. Bara för att någon skriker, oavsett om det är min femåring hemma eller kollegan på jobbet, så är det ingenting som säger om just den saken är den mest prioriterade. För varken kollegan eller femåringen vet bäst, de har inte hela bilden och varken kan eller bör styra vad som ligger i topp på listan. Men vet jag det egentligen själv?

Jag gillar mina gurkplantor, men om jag känner ett sting av stress varje gång jag ser dem, för att de behöver en större kruka, ska jag förmodligen inte ens ha dem. De ska ge mig glädje men triggar istället stress i mig varje gång jag ser den.

Att börja beta av punkter på listan i tron att stressen ska avta fungerar inte för mig. Stressen kommer inifrån och så länge den finns där, på insidan, så är jag vilsen. Jag försöker lösa och checka av men lugnet infinner sig inte. Röran sitter på insidan och jag går på en promenad. En lång en. Jag kommer hem och mår bra. Hjärnan har skruvat ner tempot, ångesten lämnade jag längst ut på udden, på gräsmattan där Kanadagässen kan bajsa på den. För det är där den hör hemma. Inte hos mig.

Listan känns inte så viktig längre och gurkplantans rötter sticker upp ovanför jordytan. Men jag spenderar ändå dagen i solen, med mina barn. För vad gör det om 100 år? Gurkplantan kommer sedan länge vara död eller möjligtvis uppäten. Men minnet av den fina dagen, i solen, med mina barn kommer att finnas kvar.

Tro

Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

Så sjöng Marie och det är så klokt. Vi måste ha tro i tider som dessa, vi måste tro att morgondagen nalkas här i lugn och ro. Vi måste försöka ha tilltro till att det ordnar sig, att det på ett eller annat sätt blir bra.

Jag vill tro att vi lär oss något av detta, att vi förstår och respekterar vikten av gemenskap i samhället. Att var och en inte är ensam utan att vi finns där för varandra.

Jag hoppas att en kris som denna kan leda till en reform av vår sjukvård. Att de som sliter där ska få ett rimligt arbetsklimat och att människan ännu en gång ska få hamna i centrum av sjukvården.

Trotts allt som stormar i världen känner jag en hel massa kärlek. Min familj och jag har suttit i karantän i två veckor. Tillsammans bara vi, och på nåt vis har vi kommit in i ett lugnare tempo. En lagom och skön lunk. 

Kanske kan det vara vinningen i vår snabbt snurrande vardag. Kanske kan detta vara en time out som vissa behöver. En tid för reflektion över vad som är viktigt i livet för att vi ska våga sätta vår hälsa och vårt välmående i centrum.

Rädsla

Det är märkligt hur snabbt rädslan kan få greppar om oss. Under lång tid var jag inte rädd för den här pandemin, inte rädd alls. Jag var strikt troende av att rädslan och stressen kring sjukdomen kommer skapa mer problem än själva sjukdomen. Jag kan nog säga att jag hade rätt.

För jag blev sjuk... Och jag blev rädd. Med de skrämmande rapporterna om att sjukvården går på knäna, att respiratorer måste prioriteras (nyheter från Italien primärt) och så kom den där torrhostan smygande, tillsammans med febern och sjukdomskänslan. Som ett brev på posten blev andningen tyngre. 

Då. Blev. Jag. Rädd. 

Alla tanka kom på en gång, vad händer om jag behöver vård? Vad händer med mina barn om jag blir sjuk? Paniktankarna hoppade över ungefär 73 steg på vägen och gick pang på den där stora rädslan. Att jag skulle dö och lämna mina barn. Jag har jobbat i så många år med att släppa taget om just den. Den där stora rädslan. Rädslan med stort R.

Jag har faktiskt kommit till bukt med den under de senaste åren, så jag insåg att den faktiskt inte lyckades greppa mig riktigt sådär brutalt som den gjorde förr. Ångesten som rullade in, känslan av att en hink med kallvatten rann över mig för att sedan stoppa in en kall och isig hand och greppa tag om mitt hjärta. Den känslan uteblev. Förmodligen tack vare medicinering mot ångest, som jag fortfarande äter,tack och lov för den!

Tack vare mitt idoga jobb mot min rädsla så rullade den faktiskt förbi. Andningen blev inte värre än just så, något mer ansträngt än vanligt. Så jag vaknar dag två, fortfarande sjuk men med styrka och drivkraft om att jobba vidare mot mina rädslor för det första. Men för det andra att jag ju vill hjälpa till (så fort jag är frisk och symptomfri såklart). Drivkraft och positivt engagemang är en större vinning än panik och hamstring.

Solidaritet

Är det något man verkligen verkligen verkligen ska göra i karantän så är det att lyssna på denna underbara poddserie om Astrid Lindgren. Vilken underbar människa! Hennes solidaritet som hon alltid visade och det faktum att hon alltid tog ställning för de svaga och utsatta. Snacka om viktigt budskap i dessa tider. In och lyssna!

Fler saker att göra i karantän

Vi sitter fortfarande kvar i karantän och med tanke på att en efter en blir sjuk i familjen lär vi bli kvar här. Men jag bidrar gärna med saker att roa sig med 

Spela tennis

De mer friska i familjen kan gå ut på gården och spela Tennis. 

Med strikta direktiv om att inte gå nära någon annan där ute på gården. 

Bygga en koja

Med soffkuddarnas frånvaro från soffan så blev soffan dock lite mer 

obekväm att ligga i, men vad gör man inte för de små.

Skapa olika pappersdekorationer

Dessa kan sedan piffa upp den i övrigt ganska grå modern.

Spela spel

Familje TP funkar riktigt bra för både stora och små. 

Saker att göra i karantän

Från Italien strömmar det filmer om hur Italienarna enas i sin karantän, sjunger, dansar och spelar musik från balkongerna. Det är underbart att följa tycker jag och vill inte vara sämre. Här kommer några tips för saker man kan roa sig med.

Spela patiens

Leka garderob eller Siri 

Det är en fiffi liten lek som vi brukar leka då det är dags att rensa kläder ur barnens garderober. De har en yngre vän som brukar få ärva kläder och leken heter därmed "garderob eller Siri" ska plagget in i garderoben eller hem till Siri? Nu har Siri fått en lillebror så han är ju självklart även delaktig i mottagandet. I samma vända tvätta och skänka bort urvuxna och utslitna vinterkläder

Stirra på mina små odlingar

Studera de fröer som jag satte innan jag blev sjuk, som att jag med rent stirr skulle kunna få dem att växa snabbare

Laga en god middag 

Fördelen med just denna måltid är att den kan förberedas den tiden på dagen som jag fortfarande har ork och sedan ställas in i ugnen senare på eftermiddagen då orken och lusten att laga god mat tryter. 

Öva på de 20 första decimalerna av PI och rabbla när man tvättar händerna för att uppnå minst 20 sekunder av handtvätt

Skriv en bok

Starta en lokal facebookgrupp som förenar de i behov av hjälp med de som behöver hjälp i dessa tider

Titta på youtube på folk som målar i filmjölk

Blogga

Ta en telefonfri dag

Gör en hostile takeover av min mans skrivbord så att han får ändan ur och beställer ett till som vi har pratat om i 100 år (eller en vecka eller två, men tålamod är inte min starka sida)

Shop must stop

Under veckan i fjällen så talar det fina understället till mig, dess färger är vackra, mönstret är underbart och tyget är sådär mjukt och varmt. Priset ligger något i överkant vilket får mig att backa och får mig att reflektera om det är något som jag verkligen behöver. Under ett par dagar resonerar jag med mig själv.

Hur ofta skulle jag använda det?
Skulle jag kunna ha det i min vanliga garderob?
Har det några fördelar gentemot den underställströjan som jag redan hade på mig?

Sällan, nej och nej blev svaren direkt. Ändå kan jag inte släppa tanken på understället, det är något i mönstret och förmodligen känslan som jag tror att jag ska få av att ha det på mig. Min egentliga grundtanke är att kunna njuta av vackra saker utan att känna behovet av att köpa eller äga. Jag vet ju även att den känslan som man kan få av en ny sak snabbt går över. 

Jag inser att jag inte gillar känslan av att tråna efter saker som jag inte har något behov av. När kvällen kommer impulsbeställer jag istället helt andra saker från en butik på nätet, saker som kan vara bra att ha. Men som vi i ärlighetens namn inte behöver. Mitt beteende irriterar mig. Jag vill inte drivas av spontana impulsköp. Jag vill inte köpa saker jag inte behöver och jag vill inte konsumera enbart baserat på känsla. 

Jag behöver ta en paus ett tag, för att bryta osunda beteenden brukar jag behöva bryta dem helt en period. Köpstopp får bli lösningen och en period fri från konsumtion. 

Men jag kan tyvärr inte vara helt utan att konsumera så några ramar får jag dra upp.
Mat, såklart...
Kläder till barnen om det verkligen är urvuxet, trasigt eller säsong och behov ändrats så radikalt så att något nytt måste köpas. 
Presenter till födelsedagar, namnsdag. Men inget inget överdåd och bäst att diskutera det hela med mannen först.