Rädsla

Det är märkligt hur snabbt rädslan kan få greppar om oss. Under lång tid var jag inte rädd för den här pandemin, inte rädd alls. Jag var strikt troende av att rädslan och stressen kring sjukdomen kommer skapa mer problem än själva sjukdomen. Jag kan nog säga att jag hade rätt.

För jag blev sjuk... Och jag blev rädd. Med de skrämmande rapporterna om att sjukvården går på knäna, att respiratorer måste prioriteras (nyheter från Italien primärt) och så kom den där torrhostan smygande, tillsammans med febern och sjukdomskänslan. Som ett brev på posten blev andningen tyngre. 

Då. Blev. Jag. Rädd. 

Alla tanka kom på en gång, vad händer om jag behöver vård? Vad händer med mina barn om jag blir sjuk? Paniktankarna hoppade över ungefär 73 steg på vägen och gick pang på den där stora rädslan. Att jag skulle dö och lämna mina barn. Jag har jobbat i så många år med att släppa taget om just den. Den där stora rädslan. Rädslan med stort R.

Jag har faktiskt kommit till bukt med den under de senaste åren, så jag insåg att den faktiskt inte lyckades greppa mig riktigt sådär brutalt som den gjorde förr. Ångesten som rullade in, känslan av att en hink med kallvatten rann över mig för att sedan stoppa in en kall och isig hand och greppa tag om mitt hjärta. Den känslan uteblev. Förmodligen tack vare medicinering mot ångest, som jag fortfarande äter,tack och lov för den!

Tack vare mitt idoga jobb mot min rädsla så rullade den faktiskt förbi. Andningen blev inte värre än just så, något mer ansträngt än vanligt. Så jag vaknar dag två, fortfarande sjuk men med styrka och drivkraft om att jobba vidare mot mina rädslor för det första. Men för det andra att jag ju vill hjälpa till (så fort jag är frisk och symptomfri såklart). Drivkraft och positivt engagemang är en större vinning än panik och hamstring.