Jag har byggt upp en gedigen att göra lista för mig själv här hemma - den stressar mig. Listan stressar mig och alla saker som står där. Merparten av sakerna har jag egentligen ingen lust att ta tag i. Bör jag göra det då? Bara för att något hamnar på listan, oavsett om det är den på papper eller den i huvudet, är det viktigt då?
Jag måste prioritera och stryka det som inte är så viktigt. Bara för att någon skriker, oavsett om det är min femåring hemma eller kollegan på jobbet, så är det ingenting som säger om just den saken är den mest prioriterade. För varken kollegan eller femåringen vet bäst, de har inte hela bilden och varken kan eller bör styra vad som ligger i topp på listan. Men vet jag det egentligen själv?
Jag gillar mina gurkplantor, men om jag känner ett sting av stress varje gång jag ser dem, för att de behöver en större kruka, ska jag förmodligen inte ens ha dem. De ska ge mig glädje men triggar istället stress i mig varje gång jag ser den.
Att börja beta av punkter på listan i tron att stressen ska avta fungerar inte för mig. Stressen kommer inifrån och så länge den finns där, på insidan, så är jag vilsen. Jag försöker lösa och checka av men lugnet infinner sig inte. Röran sitter på insidan och jag går på en promenad. En lång en. Jag kommer hem och mår bra. Hjärnan har skruvat ner tempot, ångesten lämnade jag längst ut på udden, på gräsmattan där Kanadagässen kan bajsa på den. För det är där den hör hemma. Inte hos mig.
Listan känns inte så viktig längre och gurkplantans rötter sticker upp ovanför jordytan. Men jag spenderar ändå dagen i solen, med mina barn. För vad gör det om 100 år? Gurkplantan kommer sedan länge vara död eller möjligtvis uppäten. Men minnet av den fina dagen, i solen, med mina barn kommer att finnas kvar.
