Saker som inte skapar enkelhet i livet är skärmar av alla dess slag; TV, smartphones, tabletts och TV-spel. De gör en hel del bra saker också, vi har gemensam inköpslista, kalender, jag kan fotografera mina barn typ när helst de gör något roligt och värt att dokumentera. Jag kan kommunicera med släkt och vänner som finns utspridda över hela världen
Men sen kommer baksidan med skärmanvändandet, det som är helt baserat på min erfarenhet. Desto mer de använder dem, desto mer vill de ha dem. Ju mer spel de kör ju oftare vill de köra. Däremellan intas ett aktivt tjat om att få titta på tv, spela TV-spel etc. När jag inte vet på förhand vad mitt svar är för huruvida de får spela så blir det en osäkerhet och en otydlighet, jag måste fundera och ta ställning i varje stund. Märker barnen att jag är lite osäker eskalerar tjatet "det kanske går att vända ett nej till ett ja".
Och jag blir trött... Jag blir så fasligt trött av tjat och ett konstant ställningstagande.
Jag har hört argument som "men det är ju hemskt att det ska vara så snäva riktlinjer, borde inte barnen få ha tillgång till detta på samma sätt som oss vuxna". Ja och nej, barns hjärnor är inte färdigutvecklade och därför är det vårat ansvar att sätta ramar och rutiner, det gäller allt från sovtid, matvanor till användande av skärmar.
Därför satte vi vuxna oss ned och pratade om vad vi tycker ska gälla för vår familj. Det finns några spel som är lärorika, men som fortfarande är uppbyggda utifrån "hooken" viljan att gå vidare och "levla upp", samtidigt som det skapar en grundläggande kunskap i att exempelvis spela piano. De spelen har den senaste tiden hamnat i en gråzon hos oss och därmed har användandet av skärmar ökat. Vi enades om hur mycket de får använda respektive skärm och när. Med tydliga ramarna så är det enklare för oss. Barnen vet vad som gäller och vi behöver inte ta ställning lika ofta.
