Tro

Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

Så sjöng Marie och det är så klokt. Vi måste ha tro i tider som dessa, vi måste tro att morgondagen nalkas här i lugn och ro. Vi måste försöka ha tilltro till att det ordnar sig, att det på ett eller annat sätt blir bra.

Jag vill tro att vi lär oss något av detta, att vi förstår och respekterar vikten av gemenskap i samhället. Att var och en inte är ensam utan att vi finns där för varandra.

Jag hoppas att en kris som denna kan leda till en reform av vår sjukvård. Att de som sliter där ska få ett rimligt arbetsklimat och att människan ännu en gång ska få hamna i centrum av sjukvården.

Trotts allt som stormar i världen känner jag en hel massa kärlek. Min familj och jag har suttit i karantän i två veckor. Tillsammans bara vi, och på nåt vis har vi kommit in i ett lugnare tempo. En lagom och skön lunk. 

Kanske kan det vara vinningen i vår snabbt snurrande vardag. Kanske kan detta vara en time out som vissa behöver. En tid för reflektion över vad som är viktigt i livet för att vi ska våga sätta vår hälsa och vårt välmående i centrum.

Jag borde...

Det är fredag morgon, flickan och jag är lediga. Hon lägger pärlplattor och jag tänker på alla måsten. 

Duscha, tvätta håret, se till att flickan tar ett bad, vattna blommor, sopa köksgolvet, tvätta lakan... Rensa kylskåpet, köksskåp och fundera över vad vi ska äta till middag... Och lunch...

Men jag orkar inte, jag är dränerad. Hjärnan är som ett iphonebatteri i strömsparläge. Den senaste tiden har jag gjort alla fel. Tagit på mig för mycket ansvar, tagit ansvar för saker som andra borde ta ansvar för, låtit pressen hänga över mig, att lösa uppdrag som är omöjliga att lösa. På något magiskt vis har jag nu löst det.

Tunneln jag gick i var mörk och vikterna vägde tungt på mina axlar. Väl ute på andra sidan kan jag se med klara ögon på hur det faktiskt varit. Med god hjälp av en vän som sa åt mig att lägga ansvaret där ansvaret hör hemma. Hennes ord lyfte av vikterna från mina axlar och jag lyckades ta mig ut på andra sidan. Det är tyvärr en dyrköpt läxa. För det kostar på att ta för mycket av sina resurser. Det tömde mig helt och hållet.

Så jag sitter kvar i fåtöljen och övertygar flickan om att jag självklart ska resa mig och stryka hennes pärlplatta. När som helst nu. Jag ska bara sitta här en liten stund till.