Det flimrar framför ögonen, som att filmen i hjärnan spelas upp i extra snabbt tempo. Allt snurrar förbi, känslor, oförrätter, misstag, måsten, obehag. Det är som en projektor som dragits upp på extra hög fart. Jag blir inte trevlig då, varken mot mig själv eller andra. Jag vill inte befinna mig i min egen kropp och jag skulle inte gärna vilja vara omkring mig. Mina stressnivåer är höga, jag far runt och försöker få ordning i denna film som snurrar allt för fort. Inbillar mig att om jag får saker gjorda, om jag kan bocka av saker på att göra listan så kommer tankarna och känslorna att lägga sig, att ett lugn kommer infinna sig.
Så är inte fallet...
För att hjärnan ska lämna den stimmiga centralstationen och ta sig över på den andra hjärnhalvan måste mönstren brytas. Jag kan se mina hjärnhalvor framför mig, den ena som stimmar och snurrar och den andra där det finns ro och frid. Jag kan nästan känna känslan av att den ena sidan motsvarar en processor som jobbar på högvarv.
Jag måste bryta sinnestillståndet. Genom en promenad eller meditation. När fötterna slår i marken, steg, efter steg, efter steg så går filmen långsammare för varje steg jag tar. Något händer, det är som att processorn får hjälp att dra ner på tempot och jag lämnar det röriga och kliver in på den lugna fridfulla platsen. Platsen där det finns perspektiv och tid till eftertanke, där trivs jag och där vill jag stanna kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar