Hjärnan på högvarv

Det flimrar framför ögonen, som att filmen i hjärnan spelas upp i extra snabbt tempo. Allt snurrar förbi, känslor, oförrätter, misstag, måsten, obehag. Det är som en projektor som dragits upp på extra hög fart. Jag blir inte trevlig då, varken mot mig själv eller andra. Jag vill inte befinna mig i min egen kropp och jag skulle inte gärna vilja vara omkring mig. Mina stressnivåer är höga, jag far runt och försöker få ordning i denna film som snurrar allt för fort. Inbillar mig att om jag får saker gjorda, om jag kan bocka av saker på att göra listan så kommer tankarna och känslorna att lägga sig, att ett lugn kommer infinna sig. 

Så är inte fallet... 

För att hjärnan ska lämna den stimmiga centralstationen och ta sig över på den andra hjärnhalvan måste mönstren brytas. Jag kan se mina hjärnhalvor framför mig, den ena som stimmar och snurrar och den andra där det finns ro och frid. Jag kan nästan känna känslan av att den ena sidan motsvarar en processor som jobbar på högvarv.

Jag måste bryta sinnestillståndet. Genom en promenad eller meditation. När fötterna slår i marken, steg, efter steg, efter steg så går filmen långsammare för varje steg jag tar. Något händer, det är som att processorn får hjälp att dra ner på tempot och jag lämnar det röriga och kliver in på den lugna fridfulla platsen. Platsen där det finns perspektiv och tid till eftertanke, där trivs jag och där vill jag stanna kvar. 

Keep it green

Cicero sa: Har du en trädgård och ett, bibliotek saknar du ingenting.

Böcker har jag så det räcker och blir över, orken att läsa har jag (det tar man inte för givet efter att ha varit utbränd). En trädgård skulle vara fint dock. Jag tvivlar på att orken finns för att vårda den i nuläget så tills dess håller jag till godo med min lilla vinterodling på balkongen. Eftersom vintern verkar utebli i år så kanske det kan vara läge att börja planera för vårsådden redan nu.

Det finns något vårdande i att gräva i jord och att pyssla om små plantor. Jag går helt upp i stunden när jag gräver i jorden, sår frön, vandrar runt hemma och känner på jorden, plockar bort blad. Det är vilsamt för själen, tankarna flyttas från min egen snurriga hjärna till de vackra, livgivande små plantorna. 

Jag borde...

Det är fredag morgon, flickan och jag är lediga. Hon lägger pärlplattor och jag tänker på alla måsten. 

Duscha, tvätta håret, se till att flickan tar ett bad, vattna blommor, sopa köksgolvet, tvätta lakan... Rensa kylskåpet, köksskåp och fundera över vad vi ska äta till middag... Och lunch...

Men jag orkar inte, jag är dränerad. Hjärnan är som ett iphonebatteri i strömsparläge. Den senaste tiden har jag gjort alla fel. Tagit på mig för mycket ansvar, tagit ansvar för saker som andra borde ta ansvar för, låtit pressen hänga över mig, att lösa uppdrag som är omöjliga att lösa. På något magiskt vis har jag nu löst det.

Tunneln jag gick i var mörk och vikterna vägde tungt på mina axlar. Väl ute på andra sidan kan jag se med klara ögon på hur det faktiskt varit. Med god hjälp av en vän som sa åt mig att lägga ansvaret där ansvaret hör hemma. Hennes ord lyfte av vikterna från mina axlar och jag lyckades ta mig ut på andra sidan. Det är tyvärr en dyrköpt läxa. För det kostar på att ta för mycket av sina resurser. Det tömde mig helt och hållet.

Så jag sitter kvar i fåtöljen och övertygar flickan om att jag självklart ska resa mig och stryka hennes pärlplatta. När som helst nu. Jag ska bara sitta här en liten stund till.

Lappat och lagat

"Mamma, det är hål i magen" sa barnet en dag när jag kom hem från jobbet. Lyckligtvis bara i favoritklänningen och inte i barnets mage. 

"Kan du laga den mamma?" 

Jag tycker om att sy så jag lagar gärna våra kläder. Jag har en önskan och en förhoppning om att mina barn ska lära sig att vi tar hand om våra saker. Så som man gjorde förr, innan kulturen blev slit och släng. Mormor brukade laga sockor och lappa knän. Vi kan inte förbruka fler resurser än de vi har så därför syr jag med glädje ihop hålet i magen.

Efter att jag läst ut den skrämmande boken Modeslavar: den globala jakten på billigare kläder så har jag en helt ny respekt för kläder. Bakom varje plagg och sak finns det hårt arbetande människor. Jag vill visa respekt för dem som sydde barnets fina klänning och för naturen som bistod med sina resurser. 

En extra bonus i det hela är givetvis barnet som lyckligt kan använda sin favoritklänning ett litet tag till. 

Skärmtid

Saker som inte skapar enkelhet i livet är skärmar av alla dess slag; TV, smartphones, tabletts och TV-spel. De gör en hel del bra saker också, vi har gemensam inköpslista, kalender, jag kan fotografera mina barn typ när helst de gör något roligt och värt att dokumentera. Jag kan kommunicera med släkt och vänner som finns utspridda över hela världen

Men sen kommer baksidan med skärmanvändandet, det som är helt baserat på min erfarenhet. Desto mer de använder dem, desto mer vill de ha dem. Ju mer spel de kör ju oftare vill de köra. Däremellan intas ett aktivt tjat om att få titta på tv, spela TV-spel etc. När jag inte vet på förhand vad mitt svar är för huruvida de får spela så blir det en osäkerhet och en otydlighet, jag måste fundera och ta ställning i varje stund. Märker barnen att jag är lite osäker eskalerar tjatet "det kanske går att vända ett nej till ett ja".

Och jag blir trött... Jag blir så fasligt trött av tjat och ett konstant ställningstagande.

Jag har hört argument som "men det är ju hemskt att det ska vara så snäva riktlinjer, borde inte barnen få ha tillgång till detta på samma sätt som oss vuxna". Ja och nej, barns hjärnor är inte färdigutvecklade och därför är det vårat ansvar att sätta ramar och rutiner, det gäller allt från sovtid, matvanor till användande av skärmar.

Därför satte vi vuxna oss ned och pratade om vad vi tycker ska gälla för vår familj. Det finns några spel som är lärorika, men som fortfarande är uppbyggda utifrån "hooken" viljan att gå vidare och "levla upp", samtidigt som det skapar en grundläggande kunskap i att exempelvis spela piano. De spelen har den senaste tiden hamnat i en gråzon hos oss och därmed har användandet av skärmar ökat. Vi enades om hur mycket de får använda respektive skärm och när. Med tydliga ramarna så är det enklare för oss. Barnen vet vad som gäller och vi behöver inte ta ställning lika ofta.

Hipp hipp hurra på min dag!

Det är något speciellt med födelsedagar. Framförallt med två små som tycker att födelsedagar är det bästa som finns och är lika extatiska oavsett om det är min eller deras egen. Deras ligger mig varmare om hjärtat än min egen. Den ena som kom precis när sommaren gick över till höst. Den andra strax efter midsommar då sommaren slog köldrekord för att sedan slå över i värmebölja.

Trotts det är det kul att fylla 38. De små planerar i veckor vad som komma skall. De har köpt och skapat presenter. Men det finaste är att få vakna med dem, mitt älskade gäng. 

Mitt fina handskrivna kort

Jag har ändå en liten önskelista.

• Att jag aldrig ska glömma hur tacksam jag är för dem. Hur tidigt de än vaknar eller hur hårt de än slår i dörrarna.
• Att alla ska vara lite snällare mot varandra.
• Att vi alla ska lyfta blicken lite oftare och se varandra. Verkligen se varandra, oavsett om det är en främling eller en vän.
• Att mina barn och deras barn ska ha en skog att vandra i, hav att bada i, vatten att dricka och mat att äta.